fredag 21 januari 2011

Bokrecension: Stenhuggaren av Camilla Läckberg

Den här boken handlar om en liten flicka,som hittas drunknad av Fjällbackas hummerfiskare.
Vid obduktionen visade de sig att flickan hade sötvatten och tvålrester i lungorna.Flickan hade blivit dränkt inomhus,påklädd och utslängd i vattnet.
Patrik Hedström som arbetar på Tanumshede polisstation blir åter indragen i en komplicerad mordutredning,där omgivningen bär på hemligheter som familjekonflikter, barnporrhärvor mm.
I boken får man också tillbakablickar i från en ung kvinnas liv på 1920-talet.där två historier kommer att vävas ihop på något sätt.

Jag tycker den här boken var mycket läsvärd,för den är både spännande och intressant.
Boken väcker verkligen nyfikenheten hos mig som läsare.

Författaren heter Camilla Läckberg,hon är 36 år gammal och känd som sveriges deckarförfattare.
Camilla är uppvuxen i Fjällbacka i norra bohuslän.där skriver hon alla sina
deckare,några böcker hon har skrivit efter stenhuggaren är:Predikanten och Isprinsessan.
Camilla bor nummera i Stockholm med en man och två barn

Gitte

måndag 10 januari 2011

Den döende detektiven
Författad av Leif GW Persson.

Denna bok är nyligen utgiven. När jag först hörde om boken så tänkte jag att nu är Leif igång igen med sin roliga och säregne kriminalkommissarie Evert bäckström. Men i denna bok figurerar den tokige kriminalkommissarien enbart i utkanterna. Istället är det före detta rikskriminalchefen Lars Martin Johansson som sätts i centrum i denna bok.

Lars Martin Johansson, pensionerad före detta Rikskriminalchef, åker på en propp i hjärnan efter ett besök i korvkiosken. Han vaknar upp på sjukhuset något ranglig i sin motorik. Det är på sjukhuset han får höra om ett 25 år gammalt våldtäktsmord på 9 åriga Yasmine. Lars Martin fångas upp av händelsen och bestämmer sig för att lösa mordet. Detta gör han så fort som han kommer hem från sjukhuset. Intressanta rollfigurer framträder i boken, bl.a. det tatuerade hembiträdet Matilda, samt den ryske drängen Max, som ljudlöst rör sig omkring. GW lyckas som vanligt att karaktärisera sina rollfigurer på ett fångande och intresseväckande sätt. Med sedvanligt detektivarbeten börjar Lars Martin skickligt och metodiskt att utreda och dra slutsatser, vilket till en början leder fram till mordplatsen, som är en gammal lyxvilla i närheten av flickans föräldrahem. För att sedan lyckas ringa in mördaren utifrån dennes kopplingar till husägaren. Eftersom mordet på Yasmine är preskriberat så kan polisen inte ta över ärendet i formell mening. Men det hindrar inte Lars Martin från att ändå “ge mördaren ett erbjudande som denne inte kan motstå“. Nämligen att mördaren själv erbjuder sig att sätta sig i fängelse. Annars kommer Lars Martin att namnge honom till vissa personer som gladeligen skulle kunna tänka sig att kompenserar för den bristande rättvisa som råder. Som en röd tråd, utöver själva detektivarbetet handlar det mycket om Lars Martins sjukdomsbild. I slutet av boken är hans liv tyvärr till ända. Han dör i en hjärtattack, innan mördaren erbjuder sig att ta sitt straff. På rysk manér önskade Lars Martins dräng, Max, honom “nasdarovie“, (frid). För Max var det förövrigt självklart att ombesörja så att hans gamla chef får vila i frid. Samma kväll hittade polisen en övergiven bil på Mälaröarna. I bagageutrymmet hittade polisen ett illa åtgånget manslik, nerstuvat i en blå idrottsbag.

Leif GW Persson är känd från TV-programmet efterlyst med sin lite släpiga stil och säregen karaktär. Kriminologen som också är polisprofessor hos rikspolisstyrelsen. Vad var det han sa i en intervju en gång? Att han brukar gå igång med alkoholen någon gång i maj månad.. Om man tittar på Leifs tidigare böcker så kan man få aningar om att han i själva verket bara återspeglar sig själv i vissa karaktärsroller. Utöver hans återkommande alkoholinlägg i var och varannan mening, så talar han även varmt om olika maträtter. Även en hel del inslag av sexuella anspelningar av mera fyrkantig karaktär förekommer. Det är väl dessa egenskaper som ringar in Leifs tidigare böcker. Den döende detektiven är helt klart läsvärd! Jag har läst tidigare böcker av GW och denna sista bok är troligen den mest "seriöst" framställda.

Henrik Öst